Nu när jag närmar mig tant-status med stormsteg vill jag göra en bekännelse: Jag har alltid drömt om att någon gång i mitt liv få chansen att göra en klassisk pianobarshow med glitter och glamour á la Jessica Rabbit. Det vore SÅ häftigt! Älskar gammal, go' jazz men får alldeles för sällan chansen att sjunga den typen av låtar. Och definitivt inte i ett glittrigt fodral och med stilettklackar. Tja ... Det är väl kanske bäst så. Det är nog ändå inte riktigt min stil. Jag är, och har alltid varit, mer singer / songwritertypen. Ni vet liiite mindre glamorös med lagom höga klackar, jeans och ofta med en gitarr i famnen. Mindre teater och mycket äkta känsla. Eftersom jag, fortfarande efter alla dessa år,
alltid är väldigt nervös för att gå upp på scenen så inbillar jag mig att det vore skönt att ha en scenroll att gömma sig lite bakom. När man är sig själv så känner man sig ofta väldigt naken och utlämnad. Särskilt om man (som jag) ofta sjunger sina egna sånger eller väldigt personliga tolkningar av andras. Nåja, riktigt lika utstuderad som Jessica Rabbit kanske inte min scenpersonlighet skulle behöva vara ändå. But a girl's gotta dream ...
Här är en av mina egna låtar. Om du lyssnar på den så förstår du att Jessica-Rabbit-konceptet inte funkar något vidare för mig. Jag får helt enkelt gilla läget. Eller så får jag lov att börja skriva en annan typ av musik, skaffa mig en jäkligt bra korsett, lära mig att åla omkring i högklackat och träna stenhårt på mina förförelsekonster. Phu ... Nej, jag får nog lov att vara nöjd med att vara mig själv både på scenen och IRL. Och det är väl egentligen så det ska vara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar