Tantpremiär

När blir man (kvinna) tant egentligen? Ja, jag vet inte säkert men jag minns mycket väl första gången någon kallade mig för tant. Jag cyklade över skolgården på väg hem från stallet en mulen höstsöndag. Två små, välartade gossar gungade på lekplatsen.

- Vet tant hur mycket klockan är? ropade en av gossarna.

Jag såg mig förvirrat omkring, sökande med blicken efter tanten de tilltalat. I samma stund som jag var tvungen att tvärbromsa för att undvika en fatal cykelolycka, insåg jag att det var mig de pratade med. Jag var väl en så där 13-14 år och tant-tilltalet kändes helt främmande. Nåja, gossarna måste nog ha varit ovanligt väluppfostrade, även för att vara i slutet av 70-talet.

På 80-talet var jag tonåring och ung vuxen. Hela livet låg framför mig och ingenting var omöjligt. Jag sökte äventyr, ville vara fri som en fågel och hade en framtidstro utan gränser. Att binda sig och skaffa barn kändes mycket avlägset. Men under 90-talet blev jag ändå mamma till en hel flock avkommor och fru därtill. Jag kämpade tappert med att försöka balansera mammarollen med min yrkesroll. På den tiden bestod min åldersnoja av att jag såg så himla barnslig ut. Jag blev otroligt irriterad över att jag alltid var tvungen att visa legitimation på systemet. Hallå!? Alltför ofta var det svårt att bli tagen på allvar, särskilt av medelålders män. De hade nämligen en tendens att fastna med blicken någonstans i brösthöjd och på något sätt lyckas stänga av alla andra intryck. Jag vet inte hur ofta jag blev tilltalad (främst av tidigare nämnda män) med "Lilla vän ..." och liknande, smått nedlåtande epitet. Det gjorde att jag verkligen längtade efter att min ålder skulle synas på utsidan. Välkomnade till och med lite rynkor och hängtuttar eftersom det kanske skulle göra att jag slapp bevisa att jag var vuxen hela tiden. Hmm... Sedan dess har jag lärt mig att man ska vara lite försiktig med vad man önskar sig!

När många av mina jämnåriga drabbades av 40-årskriser på 2000-talet så var jag faktiskt supernöjd. Mitt yttre var äntligen i fas med min ålder och mognad. Men någon tant-tanke fanns liksom inte ändå. Inte ens någonstans långt borta vid horisonten. För inte skulle väl jag bli tant? Åtminstone inte på väldigt många år. Nej, vägen dit var fortfarande mycket lång. Jo, tjosan! Nu närmar jag mig 50 med stormfart och måste erkänna att tant-tankarna är inte längre riktigt så avlägsna nu när jag plötsligt har vuxna barn, en hel del rynkor, grånande hår och gäddhäng. Hepp! Hur snabbt gick det inte att komma hit?

I förra veckan lockades jag att göra ett tant-test och nu är det officiellt: JAG ÄR TANT. Resultatet nedan beskriver precis den sorts tant jag vill vara. Men ... Öhh ... Jag har nog en hel del att jobba med för att komma dit. Alla de här kluvna känslorna jag har inför åldrandet gör att det jag egentligen tycker i teorin inte alltid stämmer överens med hur jag känner det i praktiken. Det fick mig att starta den här bloggen där jag kommer att fundera vidare om åldersnoja, fåfänga, klimakteriet, kärlek och en hel massa annat viktigt och oviktigt som rör sig i mitt huvud. Välkommen!

Mitt tant-test-resultat:

Gratulerar, du är en TANT-DE-LUX!

Du njuter till fullo av vad livet har att

erbjuda. Unnar dig spabehandlingar,

utvecklande kurser, inspirerande

umgänge eller kanske bara en stilla

stund vid havet. Rynkor, gäddhäng och

gråa hår bekommer dig inte. Med skinn

på näsan och båda fötterna på jorden

kan du utföra stordåd. Om du vill.

Tant-testet kan du göra på bloggen "Tantvarning"