Liten sammanfattning av livet i cancerträsket 3 juli - 24 nov 2018 av "stå-jämte-Peter"

Efter att man hittade fullt av metastaser hos Helena i bäcken och ryggrad vid en undersökning med misstanke om MS, så förändrades mycket i livet. Plötsligt så kändes lyxen att drömma sig bort och titta på internet vilka hus som man ev kan ha råd med nära havet, väldigt orealistiskt. Vi har drömt oss bort från alla måsten och besvär i vardagen med internets hjälp till havsängar och ljus som bara finns vid havet. Jag erkänner - vi har knarkat bostäder på booli och hemnet. Helena har i stort sätt dagligen hittat presumtiva hus där vi skulle kunna komma ifrån allt negativt som bryter ner oss i verkligheten här. Framför allt så är det moment 22-situationen i vårt boende som gör att vi längtar bort. Vi har inte energi eller ekonomi att färdigställa fastigheten och får inte tillräckligt betalt för den så länge den inte är färdigställd. Men att drömma om ett hus vid havet känns plenty fjuttigt när ens partner får besked om spridd cancer. Så nu dröms det mycket mer sällan om en framtid i ljus havsbris. Betydligt oftare så påminner en verkligheten om en situation där det mesta är kört.

Varberg 2016 - blåsigt men havsjunkie´n njuter.

Vid kallbadhuset Varberg, efter lite vin och mat.

Trots mycket kraftig blåst så skulle givetvis havsnajaden 

Helena gå i med fötterna i vattnet, Apelviken Varberg.

Från beskedet att man hittat metastaser i hela ryggen och bäckenet 3 juli - 18, så utreddes Helena på kirurgen, Ryhov för "okänd tumörsjukdom". Vid flera tillfällen så överfördes hon till bröstavdelningen då mycket pekade på bröstcancer. De ville dock inte ha Helena som patient på bröstavdelningen så hon skickades flera gånger tillbaka till kirurgen igen. Den 15 augusti fick vi ett samtal om vi kunde komma in dagen efter till Onkologen, (den 16/8 - Helenas 54 årsdag). Då meddelades att det med 100% säkerhet är en brösttumör som sitter mot bröstbenet och det är omöjligt att operera bort tumören. På grund av den mycket rikliga spridningen av metastaser (dottertumörer) så är det endast palliativ vård som gäller. När detta gick in i mitt huvud så tappade jag helt styrfarten. Jag har varit oerhört på och till viss del drivande för att komma vidare med cancerbehandlingen. Främst har min uppgift varit att fixa markservice med allt i hemmet, resor, stöd och inte minst info till alla som vill veta hur det går. Men efter detta besked så var det svårt att hitta kraften igen.

Helena har spridd bröstcancer.  Den är 100% dödlig och kan ej opereras.

Helenas tumör är hormondriven. Detta gör att man kunde starta behandlingen med en modern bromsmedicin som blockerar östrogenet i kroppen. Denna gör att metastaserna slutar att växa och sprida sig i någon större omfattning. Åt tumören kan man inget göra. Hotet är att efter en viss tid så börjar metastaser och tumören att genomgå någon form av metamorfos. De ombildas med andra ord till en annan form och med annan bas än tidigare vilket gör att medicinen inte längre fungerar. Det finns andra mediciner men det handlar främst om cellgifter. Vi har nu rutat in livet i (3+1) x3. Kryptiskt? Jo, kan förstå det, men egentligen är det enkelt. Helena tar östrogenbroms och förstärkningsmedicin i 3 veckor. sedan 1 veckas uppehåll och prover på blodvärden. Ny kur och sedan återigen uppehåll en vecka, nya blodprover. Sedan en tredje runda med samma förfarnde. Därefter MÅNGA prover samt skiktröntgen och magnetröntgen av rygg, lungor, revben, bäcken och nedre buk. Därefter läkarbesök och avstämmning - har det funkat? Om man är lycklig så startar omgående en ny runda med (3 veckor ta, 1 vecka utan) x 3 rundor och sen besked om du får en ny chans eller inte. Så livet levs inom parentes i 3 veckorsintervall för att efter 3 sådana rundor skärskådas var tredje månad. Uttryck som "att kastas mellan hopp och förtvivlan" har fått en betydligt djupare innebörd de senaste 5 månaderna...

Hon har nu börjat med skelettstärkande dropp som hon får var fjärde vecka. För att kunna ta detta dropp så får det absolut inte finnas några inflamationer i tänder eller munhåla. Helena hade några gamla skadade rötter som man plockade bort samt två framtänder som var hela, inte värkte, utan endast hade osynliga skador som man ändå bedömde var tvugna att tas bort. Detta beroende på att skelettstärkarmedicinen ger nekros (cell och vävnadsdöd*) i käken om det finns minsta inflamation. Så inte nog med all undersökning, behandling och värk pga cancern primärt, utan även det som Helena haft en stor fasa för - att vara "fattig" i munnen är nu ett faktum. Dock ska teamet på käkkirurgiska kliniken ha en jätteeloge för att de fixat till en brygga som är så lik hennes egna tidigare tänder att det är svårt att se vad som vad.

Helena har nu fått resultat efter första 3-månadersrundan och metastserna har lugnat ner sig både vad gäller spridning och utveckling. Så långt är allt väl. Hon har strålat 2 kotor i ryggen som värkte så hon skrek av smärta. Just strålningen tar inte bort cancern men den kan hjälpa till att avsvälla metastaserna i hennes skelett, vilket kan göra att värken blir mer hanterbar.

Nu blev det ju mer skrivet igen än jag hade tänkt...
Nåväl, jag är ju som jag är - inte så illa med tanke på hur illa det kunde ha blivit.

Plötsligt så kan vi börja planera för julfirande och i januari så ska Helenas yngsta son gifta sig med sin Linda. Nu vågar vi planera för att kunna vara med även på detta. När Helena fick beskedet om att hon inte kunde bli frisk så var just den kommande julen och Stefans giftermål 2 av de viktigaste punkterna som hon ville klara av. Nu ser det verkligen ut som vi kan fixa det.

/Peter D /Gubben de Lux.