Halvtomt eller halvfullt?

Hör du till dem som ser glaset som halvtomt eller halvfullt? Oftast hör jag nog till den senare gruppen. Jag är optimistisk, försöker alltid göra det bästa av situationen jag hamnat i, söker alltid efter ljuset i mörkret och har ett positivt tänkande som (ibland) nästan drivs i absurdum. Men (och det är ett stort MEN!) jag är inte orealistiskt optimistisk. Den som sa att "det är bättre att ta ut glädjen i förskott än att gå och oroa sig i onödan" har ingen aaaaaaning om vad hen pratar om! Eller också har hen aldrig gått och väntat på ett livsavgörande besked. Tar man ut glädjen i förskott så riskerar man inte bara att bli besviken om det blir en negativ utgång, utan man är också helt oförberedd på bakslag. Jag gillar inte att vara oförberedd!

Jag kör med en modell när jag väntar på avgörande besked som retar många: Jag föreställer mig alltid värsta, tänkbara scenario och blir sedan (oftast) glatt överraskad när/om det visar sig vara mindre illa än jag befarat. Och visar det sig vara precis så illa som jag befarat, är jag i alla fall mentalt förberedd! För mig funkar det. Folk omkring mig kommer oftast med invändningar som "men inte ska vi väl tro att det är/blir så illa", "tänk positivt" och liknande. Och det är klart att de flesta gärna vill blunda för tuffa ämnen som svår sjukdom som blir värre med tiden och döden som är oundviklig - förr eller senare. Men inte på något vis gör det saken bättre att undvika att prata om det. Inte för dem och inte för mig. Tänka positivt satsar jag 100 %  på så snart jag vet vilken giv jag har att spela ut i livets pokerspel! En giv i taget.

Just nu väntar jag på besked om min första 3-månaderskur med hormonblockerande behandling har lyckats bromsa upp cancerspridningen. På måndag har jag återbesök hos onkologen. I journalen har jag redan sett att blodvärderna ser justa ut och att MR av helrygg tyder på att spridningen av skelettmetastaser bromsats upp. Jag har fortfarande metastatiska förändringar i hela kotpelaren och ett flertal i bäckenet men de har i alla fall inte blivit större eller fler. Det känns lovande men jag törs inte "ropa hej" innan jag sett resultatet av skiktröntgen av bröst och buk och hört onkologens utlåtande. 

Egentligen är jag ett kontrollfreak som hatar att vänta i ovisshet! Sedan cancerdiagnosen har jag fått mycket träning i att vänta. Och mer lär det bli! Den här väntan på besked om bromsmedicinen funkar eller ej kommer jag att få stå ut med var tredje månad resten av mitt liv. Eller tills den inte längre funkar och jag måste byta behandling. Nåja, jag får väl lov att lära mig att bli en tålmodig, lagom realistisk optimist med en lagom portion positivt tänkande. Suck - Är urusel på att vara lagom: Fuck cancer!