Idag så kommer en ny gästbloggning av maken, Gubben de Lux.
Ett utdrag ur kapitel 33, "När tumören flyttade in".
33 Spridningsrisk
Idag är det jobbigt. Hon har sista veckan fått mer och tyngre hosta av, vad vi tror är, en förkylning. Nu har hon hostat så mycket att revbenen värker satan och rister så fort hon måste hosta slem. Tyvärr så orkar hon inte få upp slemmet utan nu börjar lungorna väsa allt mer. Återigen så funkar inte sömnen. Ska jaga personalen på onkologen när dom börjar kl 8.
Det är idag 2 månader sedan vi fick beskedet om cancern. Resan så här långt har varit full av gropar och hinder, vi har kastats mellan hopp och förtvivlan. Just nu så känns det osäkert vad som är vad. Hon har ökat morfinet ytterligare, fulldos paracetamol men ändå så slår värken igenom, ofta. Givetvis så går det att höja morfinet ännu några snäpp men det är ju också ett avvägande. Att efter två månader i denna flytande tillvaro utan botten i nån konstig substans av hopp och förtvivlan, fortfarande inte insett helheten. Det beskriver nog att jag trots alla försök delvis stoppar huvudet i sanden mer än vad jag vill erkänna för mig själv. Eller är det så att det helt enkelt är ogripbart? Situationen är ju minst sagt lite omskakande, då man från en ganska så ordinär vardag, hamnar i ett absurt läge där varje minut känns dyrköpt och viktig eftersom tiden tillsammans kommer att reduceras kraftigt.
Idag är det dag 17 av 21, med bromsmedicinerna, sedan blir det en vecka utan. Hennes blodvärden visar att det händer saker i kroppen men det är inte samma sak som att det bara är bra. En av riskerna med hormon-blockader är att de vita blodkropparna minskar. Vilket påverkar den normala motståndskraften man har mot infektioner osv. Efter 3 perioder med bromsmedicin ska hon kollas med en skiktröntgen igen, för att se om tillväxten av metastaser bromsas. När man nu märker förändringar på många olika saker, så blir det mer och mer påtagligt hur skört det blir med starka mediciner och hormonblockad i förening. Jag har märkt att hon tappat vissa saker som hon tidigare alltid hade i huvudet. Vad som gör vad vet jag inte, men jag ser förändringarna tydligt. Samtidigt så ser jag hur en vanlig förkylning nu sänker henne helt, medans det tidigare bara var en tillfällig broms. Pga att hormonmedicinen påverkar blodkropparna så finns ju en ökad risk för mottaglighet som vi måste ta på större allvar än vi gjort hitintills.
Hur mycket jag än försöker så kan jag inte låta bli att tänka på risken med spridning till nya organ. När vi nu vet att hennes skelett är hårt angripet och likaså bäckenet så är ju frågan: -Tänker metastaserna ta semester från sin invasion nu? Vi ska inte måla fan på väggen men samtidigt så finns skuggan stark och tydlig i vår omedelbara närhet, vilket gör att det är svårt att blunda.
Nu väntar jag på ett samtal från Jourläkaren på onkologen, Ryhov i Jönköping om hur vi ska ta tag i hennes slemhosta som blir värre och värre.
Eftersom det är jag med en sjuk hjärna som skriver så måste jag ju bara kommentera: “Nu måste Helena bli av med slemmet! - Va vill hon skiljas?”, säger “slemmet” Peter...
33 Spridningsrisk
Idag är det jobbigt. Hon har sista veckan fått mer och tyngre hosta av, vad vi tror är, en förkylning. Nu har hon hostat så mycket att revbenen värker satan och rister så fort hon måste hosta slem. Tyvärr så orkar hon inte få upp slemmet utan nu börjar lungorna väsa allt mer. Återigen så funkar inte sömnen. Ska jaga personalen på onkologen när dom börjar kl 8.
Det är idag 2 månader sedan vi fick beskedet om cancern. Resan så här långt har varit full av gropar och hinder, vi har kastats mellan hopp och förtvivlan. Just nu så känns det osäkert vad som är vad. Hon har ökat morfinet ytterligare, fulldos paracetamol men ändå så slår värken igenom, ofta. Givetvis så går det att höja morfinet ännu några snäpp men det är ju också ett avvägande. Att efter två månader i denna flytande tillvaro utan botten i nån konstig substans av hopp och förtvivlan, fortfarande inte insett helheten. Det beskriver nog att jag trots alla försök delvis stoppar huvudet i sanden mer än vad jag vill erkänna för mig själv. Eller är det så att det helt enkelt är ogripbart? Situationen är ju minst sagt lite omskakande, då man från en ganska så ordinär vardag, hamnar i ett absurt läge där varje minut känns dyrköpt och viktig eftersom tiden tillsammans kommer att reduceras kraftigt.
Idag är det dag 17 av 21, med bromsmedicinerna, sedan blir det en vecka utan. Hennes blodvärden visar att det händer saker i kroppen men det är inte samma sak som att det bara är bra. En av riskerna med hormon-blockader är att de vita blodkropparna minskar. Vilket påverkar den normala motståndskraften man har mot infektioner osv. Efter 3 perioder med bromsmedicin ska hon kollas med en skiktröntgen igen, för att se om tillväxten av metastaser bromsas. När man nu märker förändringar på många olika saker, så blir det mer och mer påtagligt hur skört det blir med starka mediciner och hormonblockad i förening. Jag har märkt att hon tappat vissa saker som hon tidigare alltid hade i huvudet. Vad som gör vad vet jag inte, men jag ser förändringarna tydligt. Samtidigt så ser jag hur en vanlig förkylning nu sänker henne helt, medans det tidigare bara var en tillfällig broms. Pga att hormonmedicinen påverkar blodkropparna så finns ju en ökad risk för mottaglighet som vi måste ta på större allvar än vi gjort hitintills.
Hur mycket jag än försöker så kan jag inte låta bli att tänka på risken med spridning till nya organ. När vi nu vet att hennes skelett är hårt angripet och likaså bäckenet så är ju frågan: -Tänker metastaserna ta semester från sin invasion nu? Vi ska inte måla fan på väggen men samtidigt så finns skuggan stark och tydlig i vår omedelbara närhet, vilket gör att det är svårt att blunda.
Nu väntar jag på ett samtal från Jourläkaren på onkologen, Ryhov i Jönköping om hur vi ska ta tag i hennes slemhosta som blir värre och värre.
Eftersom det är jag med en sjuk hjärna som skriver så måste jag ju bara kommentera: “Nu måste Helena bli av med slemmet! - Va vill hon skiljas?”, säger “slemmet” Peter...
1 kommentar:
Peter, du skriver så bra! Jag känner med er <3 <3
Skicka en kommentar