Jag såg Anna Odells film "Återträffen" häromdagen och har inte kunnat sluta tänka på den. Som vuxen är det inte alls svårt att förstå vad utfrysning gör med ett barns självbild och utveckling. Lika enkelt är det kanske inte alltid som barn. Jag funderar över hur det var i min klass. Vi följes också åt genom alla grundskoleår, något som är tryggt om allt är bra i gruppen. Jag har inte något minne av att det var någon i min klass som blev utfryst eller regelbundet illa behandlad av oss andra (alla åkte väl på en känga ibland) men efter att ha sett Annas film så undrar jag: Hur var det egentligen? Kanske var jag bara så upptagen med mig själv och mitt att jag inte alltid såg, inte förstod? Kanske fanns det de i klassen som var osynliga, ohörda och kände sig ständigt oönskade? Tänk om jag var en av de där som bidrog till utfrysning av någon genom min passivitet?
Barn är barn och empati och förståelse för andra är något som utvecklas med tiden - precis som självbilden byggs upp efter hand. Dessutom är barnen så uppe i sin egen identitetsutveckling att det känns farligt att riskera att själv bli utfryst genom att ta någons parti eller bryta mot gruppens ledare och deras "regler". Därför är det så fruktansvärt viktigt att vi vuxna, både i skolan och hemma, är lyhörda för hur barnen behandlar varandra. Mobbing som tar sig fysiska eller högljudda uttryck är svårare att missa (kan man tycka i alla fall!) men den där tysta uteslutningen ur gemenskapen och de där ständigt återkommande elaka, små kommentarerna är inte alltid lika lätt att se för vuxna. Det gäller att komma ihåg att det som för oss vuxna kan tyckas vara småsaker, kan vara väldigt stort och allvarligt för ett barn. Att ständigt känna sig utanför och udda skadar ett barn för livet. Inte en enda unge ska behöva uppleva sin skolgång så som Anna Odell gjorde!
Har du inte redan gjort det: Se filmen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar