Efter att ha levt nästan hela mitt vuxna liv med huset fullt av ungar måste jag erkänna att det är en stor omställning för mig nu när alla flyttat hemifrån. Tystnaden - som jag ofta längtade så mycket efter förr - är inte längre något ovanligt förekommande, utan ibland så konstant att den nästan blir påträngande. Och egentid - som verkligen var lyx förr - är det inga problem att hitta numer då i princip all tid är min tid. Jag vill inte påstå att jag saknar allt roddande som krävdes för att få en stor familj att fungera men jag saknar jag en hel del annat som livet med en hel flock ungar för med sig: livliga diskussioner om allt och inget runt middagsbordet, förtroliga samtal på sängkanten, mysiga filmkvällar med trängsel i soffan, bus och kiv mellan syskonen i trädgården, ljudet av musik från alla hörn i huset och (mest av allt förstås) den ständigt närvarande känslan av kärlek. Men även om jag saknar det röriga och ibland ytterst krävande livet med barn, inser jag att allt har sin tid. Som förälder är det ens jobb att förbereda barnen för vuxenlivet. Att försöka att ge dem de verktyg de behöver för att bli ansvarsfulla, självständiga och goda människor som vågar vara sig själva och har empati för andra. Som förälder kan man bara göra sitt bästa med de förutsättningar man har och hoppas att det räcker. Vi måste ha lyckats göra något rätt (trots alla våra misstag och tillkortakommanden) för alla våra barn har utvecklats till helt underbara, vuxna människor. Det gör mig stolt och glad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar