Mitt 2013

Det är väl idag man ska lyfta fram alla årets framgångar och segrar? Det tänker inte jag göra i år! Varför? Jo, när jag ser tillbaka på det här året så kan jag konstatera att det varit ett år jag helst vill lägga bakom mig. Jag vet inte hur det är för dig men kanske känner du igen det här: Vissa år lever man fullt ut med både fram- och motgångar, men hela tiden med full närvaro och med hela hjärtat. Det är bra år. Andra år genomlever man, ofta i väntan på en förändring som man jobbar för att få till. Det är år med hopp. Sedan så finns det år man är tacksam över att man överhuvudtaget överlevt rent mentalt. För mig har 2013 varit ett tufft överlevnadsår där kriserna avlöst varandra i rask takt. Men det finns en fördel med att ha ett riktigt jobbigt år att se tillbaka på - Det finns definitivt hopp om att nästa år kan bli bättre!

Ett riktigt gott nytt år önskar jag er alla!

Happy New Year Pictures

Mitt 2013 vill jag inte ha i repris!

Året börjar hoppfullt med en härlig valpkull i huset och ett nytt, stimulerande deltidsjobb vid sidan om företagsverksamheten. Ett par veckor in på det nya året blir en älskad närstående utsatt för grov misshandel i ett sammanhang där flera av våra vuxna barn är närvarande. Det visar sig att det inte är första gången. Misshandeln har pågått under en längre tid, något vi i familjen misstänkt men inte kunnat bevisa. Nu uppdagas allt och det leder - tack och lov! - till polisanmälan och häktning. Utan att överdriva ett endaste dugg kan jag säga att denna kris påverkade hela vår familj väldigt mycket under lång tid.

En månad in på året lyckas jag halka på en isfläck (dold under nysnön) under kvällspromenaden med dogzen och bryter benet. Konsekvensen blir stillasittande med benet i gips och högläge i flera månader. Jag förlorar deltidsjobbet, hamnar efter med en hel massa uppdrag via företaget och behöver hjälp med det mesta här hemma. Med halvkassa axlar är det inte lätt att ta sig fram med kryckor, kan jag tala om. Till att börja med hade vi dessutom en valpkull + våra tre vuxna hundar här hemma, vilket gjorde det hela liiite extra besvärligt. Tack och lov för att Peter och barnen hade tålamod med mig och kunde hjälpa till med allt från hundar till hushållsarbete! Våren präglas av efterverkningar av mitt benbrott i form intensiv sjukgymnastik för att komma igång igen. Och så efterverkning av misshandeln i form av en riktigt jobbig rättegång som leder till åtta månaders fängelsestraff för vederbörande. 

När sommaren äntligen närmar sig, förskjuts fokus från ovanstående familjekriser, till oro för mina föräldrars hälsa och diverse operationer de tvingas genomgå. Innan häggen blommat över, får vår extrason Robin besked om att han drabbats av en ovanlig och mycket farlig form av skelettcancer. Vi firar hans student i väntan på cellgiftsbehandling. Sommaren och första delen av hösten blir en berg-och-dala-bana där vi kastas mellan hopp och oro. När de inser att cellgiftsbehandlingen inte haft önskvärd verkan, amputerar de hans sjuka ben och han påbörjar rehabilitering med förnyat hopp.

Under tiden hämtar jag mig rent fysiskt och genomför några av de bokprojekt som fått lov att vänta under min sjukskrivning. Det blir både ett par böcker i uppdrag för andra och ett par för vårt eget förlag.

Precis när det känns som om livet håller på att vända till det bättre igen, blir Robin plötsligt väldigt dålig och det visar sig att han fått en hel massa metastaser, bland annat i lungorna. Sedan går allt snabbt. Bara några veckor senare somnar han in, endast 19 år gammal. I slutet av november hålls hans begravning med kyrkan fylld av släkt och vänner, musik som han skulle ha älskat och ett hav av vackra blommor. Eftersom Robin varit en del av vår familj i över fem års tid är sorgen och saknaden är stor hos oss alla. Ännu har jag nära till tårarna så snart något påminner om honom. Julaftons kväll saknade jag honom alldeles extra mycket, då han alltid haft för vana att komma över till oss när han firat färdigt med sin biologiska familj. Han var en otroligt varm, generös och positiv kille som ville alla väl. Jag hoppas därför att året som kommer ska göra att alla små, dagliga påminnelser blir lite mindre smärtfyllda. Jag vill istället att minnet av Robin ska fylla mig med den glädje och tacksamhet jag känner för att jag fick vara en del av hans allt för korta liv!

Naturligtvis har det även funnits glädjeämnen under året som gått. Och genom alla kriser så har vår familj svetsats ännu hårdare samman. Är tacksam för mycket men hoppas att nästa år ska bli ett lite mindre jobbigt år. Nu har jag en hel del framtidsplaner som kommer att innebära stora förändringar i livet. Det känns hoppfullt! Har även kommit en bra bit på mitt nya skrivprojekt, en ren fiktion som är spännande och rolig att skriva. Det är härligt att fyllas av inspiration och att få chansen att jobba skapande. Mer sånt önskar jag mig. För inget i livet är mer värt än kärlek och inspiration! Nu skrapar jag av mig resterna av 2013 på dörrmattan och öppnar dörren mot 2014! Here we go =>