Väntan

Ibland känns det som om jag tillbringat merparten av mitt liv med att vänta. Först väntade jag på att bli gammal nog att styra mitt eget liv. Sedan väntade jag på att "den rätte" skulle dyka upp, väntade på att få barn, väntade på att barnen skulle bli större och självständigare ... Ja, ni förstår principen. Det är många dåliga perioder i livet som jag har tvingats att vänta ut på ett eller annat sätt - men min väntan har sällan varit passiv. Jag har alltid jobbat stenhårt för att försöka hitta lösningar som ska kunna leda till positiva förändringar. Jag är i grunden en person som alltid varit på väg mot nästa mål, nästa utmaning, nästa vägskäl. Jag har alltid haft svårt att stanna upp och bara vara. Det finns egentligen endast två saker som tidigare fått mig att vara fullständigt närvarande i nuet: Små barn och hundvalpar. De liksom kräver full närvaro. Nej, tre saker är det faktiskt: Sex hör ju också till den kategorin - I alla fall när den är som bäst med mannen i mitt liv! ;)


Så plötsligt var det inte alls svårt att stanna upp. Älskade Robins alldeles för tidiga bortgång i cancer för ett par veckor sedan gjorde att jag helt enkelt var tvungen. Jag kunde inte ta ett enda steg till eftersom jag kände mig totalt dränerad på all energi. Så jag satte mig väntebänken och där sitter jag kvar ännu. Nu väntar jag. På att det ska sluta regna. På att den totala tomhetskänslan ska klinga av. På att meningslösheten ska släppa sitt hårda grepp. På att jag ska få inspiration, lust och kraft igen. På att det ska uppenbara sig en ny möjlighet. Eller åtminstone på att jag ska få någon slags tecken som visar mig vad jag ska göra för att hitta nya möjligheter. För första gången i mitt liv vet jag inte ens vad jag ska kämpa för. Längtar efter nya utmaningar men vet inte vad jag saknar egentligen. Söker en förändring men vet inte vad det är jag söker efter eller var sjutton jag ska leta. Jag har kommit till ett vägskäl och har ingen aning om vilken väg jag ska gå för att hitta rätt. Vet bara att jag måste - tids nog.

Det sägs att allt har sin tid och det stämmer nog. Självklart är det här sorgen som kräver sin tid, det förstår jag också. Men varför måste alla funderingar över livets mening komma upp till ytan samtidigt? Nåja, kanske är det trots allt bra att stanna upp och tänka efter vad jag vill göra med resten av min tid? Kanske behöver jag helt enkelt vila lite efter att ha jagat framtiden i hela mitt liv? Och kanske är det på tiden att jag lär mig att vara i nuet - på ett bra sätt. (Jag menar utan att behöva kidnappa små barn eller valpar för att känna mig fullt närvarande.) Att bara vara - här och nu - är en konst. Jag får väl se mitt väntebänkssittande som en övning i livsnödvändigt paustagande. Men jag börjar faktiskt få lite träsmak i baken så nu är det nog snart dags att resa sig upp och vingla vidare i livet. Framtiden är alldeles runt hörnet och den kommer oavsett om jag jagar eller väntar. Nu är över om en sekund och när "nu" blir "då" vill jag inte att tiden jag tillbringat på väntebänken är det jag minns. Nej, livet är allt för värdefullt för att slösa bort. Men jag tror faktiskt att jag väntar tills efter Robins begravning innan jag går vidare. Jag behöver en paus!

Lyssna på "En paus", en av mina egna låtar från CD:n "Älskade ungar" (mp3)