Nu flyttar vi!

Helena startade denna bloggen för att kunna skriva lite lättsamt om inredning, familjen med vuxna barn, klimakteriet, livet i allmänhet och "det lilla extra" man kan krydda livet med. Nu har det gått ett år sedan vi fick beskedet att hon har icke opererbar , spridd bröstcancer. Eftersom man inte kan bota - bara bromsa, så blev det palliativ vård redan från början. Denna blogg som skulle vara en lättsam, kåserande och delvis raljerande blogg med humor, värme och lättsamheter funkar illa när metastaserna äter på skelettet och kampen mot cancern är nummer ett - alla dagar på året.

Packat och klart - Välkommen att följa med på resan!

Vi kommer primärt att låta denna blogg ligga kvar men det blir nog sällan skrivet i den framöver. Vi har redan packat och kört över flyttlasset (bildligt sett) till en ny och gemensam blogg. Ett alldeles nytt cyberhem för mig och Helena. Vi har ju drömt om en flytt i verkligheten närmre havet. Helena är en sanslös "havsjunkie", hon älskar vinden i håret och salta stänk i ansiktet. Nu är det inte läge för oss att flytta rent fysiskt men vi drömmer oss bort till vårt nya cyberhem. Vi kommer mestadels berätta och kåsera om cancerresan, om att våga leva trots att det är jobbiga tider. Jag kommer primärt att skriva om hur det är att vara närstående, och vilka tankar, funderingar och faser jag går genom - vid sidan av sjukdomen. Helena kommer att skriva när hon orkar.

Havsjunkien i sitt rätta element. Varberg 2016.

Så tack alla ni som följt Helena på resan här i bloggen. Nu får ni gärna följa med till vårt nya hem:

"Ett fönster mot himlen"

Gubben de Lux skriver på order av Madame.

Helena har bett mig skriva lite i bloggen. Hon har haft en jobbig period där huvudet varit mycket piggare än kroppen. Det hela började med ett försök att få bort viss del av värken, genom att stråla svårt metastasangripna skelettdelar. Denna gång så svullnade skelettet mer och hon fick mer ont under ca 2 veckor efter strålningen. Sen började det "svälla av" och hon slapp delar av värken. Fortfarande så har hon väldigt ont i "svansroten" - (precis vad jag alltid trott - det borde funnits en liten trollsvans där)...

Igår så tillbringades en heldag på Eksjöklinikerna med Magnetröntgen, Skiktröntgen och kontrastmedel både i blodet och i magen. Så av förståeliga skäl är Helena "lite" utslagen och behöver vila idag. Nu väntar återigen de förhatliga dagarna/timmarna/minuterna - innan vi får besked om vad alla röntgenresultat visar. Fungerar hormonblockaden än? Har det spridit sig till mjukdelar? Den 28 juni ska vi äntligen få träffa läkaren för besked och tolkning av röntgen. Så nu ska vi ha snurr i huvudet med tankarna - Om, Hur, Omfattning, Storlek och Omfattning på de objudna gästerna i Helenas kropp, (metastaserna) i 8 dygn, 1 timme och 8 minuter till.

Sen ska vi planera Helenas ett-årsdag som cancerdrabbad (3 juli 2018 fick vi beskedet). Kan man ha en minifest för att man motat döden i ett år? Eller ska man deppa ihop och hävda att allt redan är för sent? Vi glädjs iaf över att vi fortfarande har varandra och att vi har möjligheten att få än mer tid tillsammans.

Nästan Midsommar - redan? Varje år så får jag en form av mini-ångest över allt jag inte har hunnit med innan midsommar. Nu börjar det ju bli mörkare igen. Jag som skulle ha... gjort  - allt. Nu efter Helenas cancerbesked, så är stressen över vad jag gjort eller inte mindre än den brukar vara. Det är "bara" toalettrenoveringen som är en nagel i ögat. Eftersom hennes ben inte riktigt vill vara med längre så måste vi ju ha fungerande toalett på nedervåningen. Så nu handikappanpassar och renoverar vi den efter en förhatlig vattenskada. Så ser ni inte oss i sommar så bygger jag toalett och Helena pekar med hela handen vad jag ska göra.

Helena drev på att vi skulle fixa till en träff med våra kidz innan sommaren. Så det fick bli "Pingstgrillen" en opretentiös enkel kväll med 6 av våra 7 barn och respektive. Även om vädret var lite svajigt så partytältet inte behövdes, så blev det en trevlig kväll med grillat, någon pilsner och goa samtal.

Jag har även publicerat ett nytt stycke i Gubben de Lux. Som vanligt är det bara att scrolla längst ner så finner Ni det.

Ha det gottigt i sommarvärmen hälsar: Peter & Helena.

En härlig midsommar och trevlig sommar önskar vi.

Yngsta sonen, Johan - hjälper 

till med badrumsgolvet.

Pingstgrillen med 6 av de 7 barnen och respektive fick smyga 

in i huset då jag tyckte att molnen blev lite väl svarta i kanterna.

Trevligt med barn, respektive, mina barns mamma och....... 

... barnbarnen Julia och Thore

  

...---...---...

Ett fönster mot himlen

Britsen är hård och kall. Men jag svettas så att håret blir alldeles blött mot den skålformade huvudstödet. De ger mig en en gummiring att hålla i över bröstet för att armarna ska vara stilla under behandlingen. Är spänd och orolig och håller fast i min ring som om den vore en livboj. Egentligen är jag inte så orolig för behandlingen i sig, den är snabb och smärtfri. Men något kan ju går fel. Och tänkbara efterverkningar är skrämmande. Gammastrålarna förstör inte bara cancercellerna, utan även de friska cellerna runt omkring. De friska cellerna hämtar sig oftast snabbt, säger de. Men ändå…

Denna gång ska strålarna skjutas genom nedre delen av magsäcken och tarmarna för att nå sitt mål. Illamående, kräkningar och diarré är att räkna med om ett par timmar. Eller inte - om jag har tur. Förra gången hade jag tur. Jag slapp biverkningar helt, den smärtlindrande effekten var snabb och håller fortfarande i sig. Jag vet att strålarna inte kan bota mig, utan endast lindra smärtan från mitt skelett som har alltför många metastaser. I bästa fall. Strålarna ska skjutas med millimeterprecision från fyra håll med paus för röntgenbilder där emellan. Tre nya små, svarta tatueringar har jag fått för att de ska kunna sikta rätt. Fyra kotor i nedre rygg och så höftkammen och leden på höger sida är målet.

I taket ovanför britsen finns en vacker, bakbelyst bild av trädtoppar och en klarblå sky. Som ett fönster mot himlen. Tanken är säkert att den vackra bilden ska ha en avslappnande effekt på patienten. Men när de stora armarna med röntgenapparaten och strålningskanonen börjar röra sig över mig så sluter jag mina ögon. I mitt inre ser jag hur fönstret mot himlen står på glänt. “Snart kommer fönstret att öppnas för mig och jag kommer att sväva mot himlen som en svala”, tänker jag. Men när allt är klart och jag öppnar mina ögon så ser jag att fönstret fortfarande är stängt. Hoppet spirar igen. Jag kommer förmodligen att få mer värk då metastaserna sväller innan jag kan hoppas på att det blir bättre. Och kanske kommer jag att må risigt i magen ett par dagar. Men det är det värt! Om bara jag slipper lite av denna värk som äter min energi och livskraft. Jag vill leva - inte bara överleva - tills fönstret mot himlen öppnar sig för mig!