Jag har alltid haft en alldeles speciell svaghet för skor. Trots att jag sällan använder "finskor" (är oftast alldeles för bekväm för att stappla runt i högklackat) så har jag en hel del av detta slag i min garderob. Där finns skor i många olika stilar; allt från pumps med skyhöga klackar i svart lack till höga cowboyboots i blått skinn. Och skor från många tidsåldrar. Till vardags använder jag numer nästan alltid kängor eller skinnstövlar i ridstövelmodell vintertid och sandaler eller sneakers på sommaren. Trist men praktiskt. När jag ska på fest eller stå på scenen så provar jag alltid mina finskor men det slutar nästan alltid med någon slags kompromiss mellan elegans och bekvämlighet. Ändå finns det inte en chans att jag skulle göra mig av med mitt skoförråd - Tvärt om så hoppas jag ständigt på tillökning!
Jag vet inte riktigt vad min fascination för skor beror på. Kanske ligger det i generna? När min farfar dog, hade han en hel garderob full med nya, helt oanvända skinnskor. Men han hade ett starkt skäl till sitt samlande! Han växte upp i Norrland och när hans far dog, då farfar fortfarande var liten, fick hans mor ta tjänst som piga hos en bonde. Då det inte fanns några pengar till vinterskor var han tvungen att stoppa halm i träskorna för att inte förfrysa tårna på vintern. Det kan inte ha varit roligt att gå flera kilometer till skolan i minusgrader och snö. När han blev vuxen och började tjäna egna pengar var det viktigt för honom att se till att han aldrig mer skulle riskera att bli skolös. Ja, han hade ett skäl!
Skälet till mitt skosamlande inte alls lika grundat på basbehov som farfars. Jag behövde aldrig gå skolös som liten men kanske beror det på att jag själv växte upp med skor som var allt annat än eleganta. Först platåträskor sommartid och allvädersstövlar vintertid när jag var liten. Och sedan Kinaskor och näbbstövlar som tonåring. Praktiskt var det kanske (utom platåträskorna som vi använde jämt - t.o.m. när vi spelade brännboll) men hur elegant var det? Typ -5 på en 10-skala.
För mig handlar skor om fantasi. Ett par skor representerar bilden av den person som bäraren vill framstå som. De är också ett tydligt tecken på den rådande tidsandan. Tror faktiskt att hela min fascination började med att jag fick låna mammas fina pumps från slutet av 50-talet då jag klädde ut mig som liten. Jag var ju bara ett barn men med mammas skor på fötterna så kunde jag ana den kvinna jag verkligen ville bli. Helst så snabbt som möjligt! Mammas 50-talsskor hade alla extremt smal tå och idag kan jag inte ens tvinga in mina bekväm-breda fötter i dem.
Ja, jag fascineras med andra ord inte alls bara av skor så där i allmänhet, utan den typen jag brinner mest för, och inte kan låta bli att samla på, är främst gamla damskor i fint skick. Älskar att känna tidens vingslag och även vårt hem har nästan endast möbler från mina favoriteror. De gamla tingen har en alldeles magisk känsla av hantverkarens stolthet och den ursprungliga ägarens drömmar. Det är det som ger dem själ. Den dagen jag har råd och lite mer garderobsutrymme skulle jag gärna börja börja söka efter samlarobjekt på allvar. Då kommer det nog inte bara bli skor, utan alldeles säkert klänningar och hattar i samlingen också!
Min favoritperiod när det gäller design av alla slag taget är 1920-30-talen. Snacka om elegans! Välarbetat med många detaljer men ändå med rena, fina linjer. De äldsta skorna jag äger är efter min farmor och de är snarlika de svarta skona här nedan, fast lite mer arbetade och med betydligt högre klack. Det var hennes promenadskor som hon bar tillsammans med en dräkt hon låtit sy upp inför sin förlovning 1939. Helt galet att promenera i dem då klacken säkert är närmare 15 cm hög. Själv kan jag knappt stå rakt upp och ner när jag sätter på mig dem. Trots att skorna är i min storlek protesterar senorna i underbenet mot fotvinkeln och jag får alldeles för dålig balans. Men oj så elegant farmor måste ha varit på söndagspromenaderna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar